Det är med vemod jag nu sitter har på bussen påväg hem från Boden för sista gången. Nästan ett år har passerat sen intryckningsdagen, en dag som man sent kommer att glömma. Nervositeten över vad som väntas skulle, funderingarna över vem man skulle bo och leva med och tankarna som gick fram och tillbaka ifall man gjort rätt val. Nu, i stort sett ett år senare, så ångrar jag mig inte det minsta.

Visst har det varit nedförsbackar under tiden som gått samt att jag gärna hade haft det lite hårdare och tuffare här men personerna man lärt känna under detta år väger upp det tråkiga. Att ta studenten, eller för den delen gå ut nian, var tråkigt på ett sätt pga att man miste kontakten med en del klasskompisar. Men att mucka är betydligt större, man skiljs från sina sambos man haft ett år och de flesta kommer man knappt/inte alls träffa något mer vilket är riktigt tråkigt.
Jag har och kommer inte alls ångra det år som har passerat och alla minnena jag har med mig kommer att finnas kvar väldigt länge. Länge leve Trosspluton :)

Nu börjar det riktiga livet, hoppas bara att man hittar rätt väg så man inte går vilse. Men det lär visa sig...